Min dyslexi har verkligen präglat mig
Har du dyslexi eller läs och skrivsvårigheter? Eller kanske har du någon i din närhet som har det?
Jag känner bara att jag måste få skriva och mig lite kring detta ämne. Det finns en stor del i mig som inte gillade/gillar skolan. Min läs och skrivsvårigheter pajade så mycket för mig i plugget.
Jag hade ont i magen inför varje lektion från typ lågstadiet till sista ring på gymnasiet. Ibland fick jag så ont imagen att jag inte kunde gå till skolan. Jag var ”sjuk” ofta. Jag ställde in i sista sekund.
Av alla lärare jag någonsin haft var det typ bara 2 stycken som såg mig och som förstod mig. De andra gjorde inte det och istället tog jag rollen som klassen clown för att kunna komma undan med massa saker. Så fort det blev jobbigt för mig i klassrummet (typ när jag skulle läsa högt eller hålla föredrag) så började jag trams.
Eftersom att ingen såg mig fick jag inte heller något stöd. Ingen experthjälp och inga andra hjälpmedel för att kunna ta mig igenom skolan och på ett bra sätt så att jag kunde få bra betyg.
Utåt sett var jag alltid glad och positiv men inombords kände jag mig misslyckad....speciellt när en lärare tog tag i mig i korridoren när jag gick in andra ring på gymnasiet och sa - Philip, ska du verkligen gå i skolan!?
Tack för peppen och f*ck you!
Jag skojade mig igenom gymnasiet och klarade mig precis med fullständiga betyg.
Mina päron ville att jag skulle plugga på universitet för det gjorde ju alla andra. Jag trodde också att det var rätt och gick motvilligt på komvux för att plugga upp mina ämnen. Tror ni det gick bättre där?
Nej! Det gjorde det inte. 1 år åt helvete och inte ett enda betyg lyckades jag läsa upp....eller jo...kanske historia A.
Värt att tillägga var att jag alltid jobbat extra från 8an (högstadiet) och framåt. I 7-8an jobbade jag extra hos Thomas Böpple världens finaste människa på hans cykelbutik. Där lärde jag mig allt om cyklar och att ta hand om kunder. Fasiken vad kul det var. Jobba var ju roligt! Det har jag alltid känt kring alla extra jobb jag haft och alla mina jobb. Men skolan där gick det bara utför.
Det blev som ni förstår inget universitet för mig. Jag började jobb inom sälj och på den vägen är det. Idag är jag försäljningschef och driver ett bolag med anställda och grejor. Det trodde jag vekligheten inte att jag skulle göra när jag gick i skolan....för då trodde jag att jag var sämst för att jag inte klarade proven.
Jag hoppas att kidsen får bättre stöd än vad jag fick. Om det är någon här som har barn med dyslexi då får ni gärna berätta hur stödet ser ut i skolan idag. Jag hoppas det är bättre.
Ibland kan det räcka med att en vuxen person berättar för än själv att det inte är någon fara och att det finns massor av duktiga personer som klarar sig väldigt bra genom livet trotts detta. Titta på tex Richard Branson.
När jag jobbade för en företagscoach i Australien vid namn Kerwin Rae sa han till mig. Du Philip jag har också dyslexi och det är inget fel med det. Jag ser det som en gåva då jag ser världen på ett annat sätt bara.
Det var första gången någon lyft fram det positiva i att ha dyslexi. Det var fint och det var där och då jag skulle förändra mitt sätt att se på mig själv.
Min historia och dyslexis skulle inte hindra mig från att utvecklas och mår bra!
Tack för att du läste och tack för rättstavningsprogram!