Search
  • Rabii Emanuel Allawerdi

Hur hamnade jag i mansrörelsen och vilken påverkan har det haft på mitt liv.

Updated: 2 days ago


They say if you get far enough away,

you´ll be on your way back home. - Tom Waits



inte de små stegen, jag började lyssna på Navid och ”Hur kan vi”/ ”Björn och Navid.” Vet inte vilket men i något av Navids samtalspoddar, gjorde Navid lite reklam för facebookgruppen Storebror och/eller Broaching. Det lät givande att gå med, nästan som en oas i öknen, för det fanns en törst att släcka. Jag gick med och klunkade i mig allt och lite till! Det var en konstig miljö, män som uttrycker sig hejvilt… Kommer jag bli stämplad som alt-right eller husblatte nu? Tänkte jag. Tiden gick, jag hade hunnit göra ett o annat inlägg för att testa vattnet i dessa forum, men vändningen kom en dag, när en man vid namn Magnus Kurtz postade ett inlägg där han beskrev en inbjudan till ett initiativ som motiverade män att ”Alltid möta det” (Always facing it). Jag var trött och behövde finna något konkret att förankra mig med. Jag hade precis ägnat 1-2 år åt att skala av allt i mitt liv, och fann detta meningsfullt. Jag ville utmana mig själv, precis som de olika männen som postade sina åtaganden i grupperna.


ett år deltog jag i AFI´s zoom workshops, där jag för första gången genuint kunde dela med mig till andra män i grupp, om min relation till min familj och andra män. Ett litet kikhål ut från min bubbla borrades upp. Genom AFI hamnade jag sedan i European Men's Gathering, där jag fick ett rejält maskulint utlopp. Jag var livrädd, men i sann AFI-anda tänkte jag att jag skulle möta rädslan. Jag insåg hur avsaknaden av platonisk kärlek till män påverkade mig negativt, med en paranoia alltid kolla mig bakom ryggen, alltid garden uppe. Jag tog mig an åtagandet att förälska mig i maskulinitet för attför sluta fred med mig själv och sluta kategorisera män som fiender. Min aggression blev min skatt, fick lära mig om hur man kan hantera smärta och återhämtning.


det är i dessa sällskap jag alltid velat vara i. När folk i så kallade vanliga rum, säger.. “högt i tak” så slog jag alltid huvudet i kristallkronan, trots att jag bara är 1,65 m lång, i mansrörelsen finner jag rummen som verkligen har högt i tak, där shaq O´neal inte ens når upp med skalpen. Det lilla kikhålet expanderade, lite som i prison break när de hackar sig igenom betongen. 1,5 år av hackande genom deltagande i dessa rörelser ledde till att jag kunde samla mod, verktyg och motivation att åka hem. Istället för att knacka på en betongvägg, knackade jag på dörren hos min far. Dörren öppnades och helt naturligt omfamnade vi varandra efter 17 års tystnad. Vid 14 års ålder tappade vi kontakten i samband med skilsmässa, nu är jag 31 år och har precis avverkat de onda narrativen som sagts om min pappa. Skilsmässan är den klassiska typen som otroligt många män fått gå igenom, jag behöver inte gå in på mer detaljer. 17 år… Jag hade alltid föreställningen att det behövdes en grandios konfrontation med den så kallade förövaren, men det var de små steg som ledde mig till att hitta den borttappade nyckeln hem, ett steg i taget, fram till dörren, ringa på och vänta på att dörren öppnades, där bakom fanns en person, ett mottagande.


Denna resa har bidragit till att jag fått svar på vissa frågor som har ältats och malt på ända sen tonåren, ett enormt frigörande men även en nyfunnen respekt och ödmjukhet inför att varje resa ser olika ut och bär sin egna smärta, men vill poängtera att inte underskatta vad man kan åstadkomma med små steg.





Vänliga Hälsningar

Rabii Emanuel Allawerdi

ربيع عمانوئيل اللوردي




Två svenska ingenjörer hälsar på min fars familj. Farsan i mitten spelar tvärflöjt (Kolla in träskorna till vänster). Någonstans mellan 1960-1980, Irak, Bagdad.


Sohail Allawerdi fyller 70 år. 2021 Sverige, Linköping.



Vill du som Rabii utforska Mansrörelsen otroliga kraft då får du gärna klicka på knappen nedan för att läsa mer. Där hittar du även alla olika initiativ som verkar för att stötta och stärka män.


71 views0 comments

Recent Posts

See All